Det finns en fråga som alltid förbryllat mig: är det fel att tala barn om sexualitet?

Questo articolo è disponibile anche in: Italienska Engelska Spanska Portugisiska, Portugal Svenska

Fråga

Käre Fader Angelo,

Inledningsvis vill jag börja med att tacka dig för ditt arbete och den klarhet med vilken du svarar på frågor och de tvivel som då försvinner. Nu skall jag försöka komma till min fråga, det är en sak som förbryllar mig: är det fel att tala med barn om sex, sexualitet? Missförstå mig inte, jag menar inte sexualundervisningen i skolorna, inte heller om något ämne som skulle kunna förleda unga sinnen till synd. Jag tänker mer i termer av att verbalt beskriva den sexuella akten ( med föräldrar som den som den berättande ) för barn som ännu ej nått puberteten. 

Varför ställer jag denna fråga? Först på grund av uppfattningen att unga är rena och inkorrupta till sitt sinnelag vilket kan framstå som felaktig från min sida sett: det är väl dokumenterat att de onanerar ( inte som vuxna förstås; men oavsett detta så uppskattar de att stimulera sina genitalier) vilken bekräftas av många av mina bekanta som har barn.

På grund av detta så föreligger det inte någon a priori orsak för dem att bli chockade om en vuxen förklarar hur ett samlag fungerar. En bekant berättade för mig att hon förklarat det för sin åttaåriga dotter vilken reagerade med ett skratt och sade “ det är det fånigaste jag någonsin har hört talas om!”. Hon uttryckte inte förundran, obehag, utan tog det skämtsamt. Hursomhelst, jag kommer klart och tydligt ihåg min faders förlägenhet när jag frågade honom: “om spermierna är inne i mannen och äggen i kvinnan, hur möts de då?” Han svarade i vaga termer: “när de kommer riktigt nära varandra”.

Låt oss anta för ett ögonblick att vi skulle kunna tala med barn om sex utan att chockera dem: varför skulle vi då inte göra det?

Jag vet från egen erfarenhet att om föräldrar undviker konversationer som den här, så kommer barnen att lära sig halvsanningar och felaktigheter från vänner som är något äldre. Alla felaktiga föreställningar jag hade under puberteten är ett bevis på detta. Dessutom så kan det vara så att om barnen inte har mod att prata med föräldrar trots att det kan vara pinsamt så kanske det får svårt att kontrollera sina impulser, dra gränser och får ett osunt sexuellt liv. Jag tackar dig i förväg och hälsar till dig med tillgivenhet.

GS

Fader Angelos svar

Kära du,

1. Det finns ett klart och tydligt svar till din fråga i Kyrkans Magisterium. Följande kan läsas i det dokument författat 1983 av kongregationen för katolsk utbildning, benämnd Vägledning vid utbildning om mänsklig kärlek (behandlar utbildning av sexualitet): ”Tystnad är inte en god norm i dessa frågor, framförallt när man betänker “de dolda influenser” som finns gömda inom insinuerande språkbruk. Dess inflytande är idag odiskutabelt: således är det upp till föräldrarna att vara alerta och tänka på att reparera den skada som orsakas av olämpligt eller skadligt bemötande, och kanske framförallt att ta tillfället i akt och informera sina barn, att erbjuda dem en positiv och betryggande undervisning” (OE 106).

2. Den Italienska biskopskonferensen har förnyat denna föresats: ”Det är inte möjligt att avstå från ett organiskt , systematiskt och naturligt utbrett förslag om utbildning och kärlek  inom kyrkliga kommuniteter, sammanslutningar, grupper, föreningar inom kristna sammanslutningar, grupper, rörelser, föredragsserier och alla skilda utbildningskanaler vilka utgår från katolska lärosatser.  Konstant uppmärksamhet och god strategi är nödvändiga liksom att undervisning om sexualitet i dessa forum är tydlig och klar ” (Evangelisation och kultur i det mänskliga livet, 31).

3.  Enligt biskopskonferensen måste detta utföras på ett kyskt vis, med asketisk och dygderika intentioner för att motverka effekten av fördärvliga böjelser som ett arv från arvssynden.  

Med anledning av detta, så kan man säga att  ”antagandet att en spontan mognad inom detta område som med automatik övervinner alla svårigheter, misstag, egoistiska och förnedrande tendenser” är fundamentalt felaktigt. 

Utan någon som helst tvekan, så måste vikten av kyskhet påtalas med klarhet och värdighet från både spirituell och kroppslig synvinkel: det är också nödvändigt att formulera en undervisande kontext fylld med meningsfullt innehåll samt förslag; att framföra en spirituella, sociala och känslomässiga skäl för för att kyskhet kan vara fullt acceptabelt; att erbjuda ett glädjerikt testamente för kyskhet hos ordensfolk, föräldrar samt kateketer av alla åldrar” (ibid, 45).

4.  Principiellt sett är allt tydligt. 

Men i praktiken kvarstår ett bekymmer. Orden från den åttaåriga flickan, ”det är det fånigaste jag  har hört” påvisar något grundläggande. Den franske akademikern Jean Guitton belyste den svårighet som föräldrar har då de ska tala om detta ämne med sina barn. 

Han skrev: ”Det faktum att de organ som ger upphov till livets källa sammanfaller med andra i funktioner som för närvarande mentalt sett associeras till mindre ädla utövanden, visar på en viss nivå av naturlig inneboende  kluvenhet. 

Hur skall den som är upphov till livet förmedla dess mysterierium för den som är frukten av densamma? Räds han inte att påvisa ett stort avstånd mellan de fysiska aspekterna av akten och skönheten av skapelsen?” (Essay on Human Love, pp.68-69).

5. Med anledning av detta, så förstår jag att då du frågade din fader, ”om spermierna är inne i mannen och äggen i kvinnan, hur möts de då?” att han svarade dig, för övrigt helt korrekt, ”när de kommer mycket nära varandra”.

Det är något med själva akten som endast är fullt förståeligt för det par som den inbegriper; det är svårt att sätta ord på det. 

Detta är skälet till din faders förlägenhet: att skapa liv, att få en son, är så mycket mer än en enkel händelse, akt, och dess skönhet skall ej förringas i sin rikedom.

6. Detta är det  ”mysterium” som J. Guitton skrev om.

Nämligen, det finns en dold verklighet (vilket är innebörden av ordet mysterium) av intimt umgänge som inte kan förklaras enbart som en parning.

Jag tror att det alltid kommer att vara svårt att tala om detta ämne. 

Endast i ett kontext som behandlar äkta kärlek (vilket ej ska förväxlas ed passion), kan man prata om det.

Det är också på sin plats att säga att viss grundläggande information kan ges tidigt medan andra ting lämpar sig bättre för att förstås vid en högre ålder. Det finns inga skäl för att undanhålla sanningen eller dölja något, det är på det vis som det är. Det är en sak att tala om detta med en åttaåring; det är en annan sak att tala med pojkar och flickor i puberteten; och slutligen en annan då man talar med nästan vuxna unga män eller kvinnor. När de växer upp, så blir söner och döttrar alltmer kapabla att ta till sig “mysteriet” och att förstå dess aspekter.

Tack för din fråga, jag välsignar dig och kommer ihåg dig i mina böner till Herren. 

Fader Angelo