Vad innebär “religiöst medvetande” och hur är det en del av människan

Fråga

God morgon Fader Angelo och önskar dig en glad festdag vid Kyndelsmäss Herrens frambärande i templet, jag undrar: vad är religiöst medvetande? Hur är det en del av människan?  Är det något som existerar i någons själ, eller i kropp och själ? Är det en strukturell del i människan som varelse? Jag tror att det är så, men jag kan inte bekräfta denna teori. 

Jag säger tack på förhand! Jag lovar att be för dina intentioner.

Stefano

Prästens svar

Käre Stefano,

1. Det religiösa medvetandet utgörs av en känsla som en människa intuitivt upplever som sin egen begränsning samtidigt som en upplevelse av ett beroende av En i vars händer man önskar placera ens eget liv, av vilken ens egen existens liksom hela universums är avhängig. 

Det andra Vatikankonciliet talar om den arkaiska kraft som människan under all tid har känt av inom och bortom kosmos.

“Från gamla tider till nu, så har det hos olika folk funnits en viss uppfattning om dolda krafter vilka existerar genom tid och rum och vakar över händelser i mänsklig historia; understundom har man då erkänt ett övernaturligt väsen, till och med en Fader. Denna känsla och erkännande genomsyrar livet som ett djupgående religiöst förnuft” (Nostra aetate, 2).

2. Det religiösa medvetandet är den känsla som ur vilken beundran och tacksamhet till Den som skapade den och uppehåller skapelsen har sitt ursprung och den får människor att känna ett behov av att tillbe Honom.

Känslan uttrycks på ett vackert och fullständigt vis i Psaltarpsalmen: “Hur skall jag återgälda Herren alla hans välgärningar mot mig?” (Quid retribuam Domino pro omnibus quae retribuit mihi?, Psaltaren 116:12).

Och svaret som följer blir både handling och tacksägelse: ”Jag lyfter räddningens bägare och åkallar Herren.” (Calicem salutaris accipiam et nomen Domini invocabo, Psaltaren 116:13).

Giuseppina Bakita, när hon som barn var hednisk, uttryckte sig på följande vis inför skapelsens storhet och skönhet: “Säg mig vem som skapade allt, för jag vill tacka honom [tr.]”.

3. Oaktat detta, så är religion inte enbart en emotionell upplevelse. 

Oberoende av vars och ens bakgrund, ursprung, så med tiden så utvecklas med frågor som ingen kan undgå: vad är meningen med livet, vad är meningen med allt lidande och, utöver allt annat, med döden.

Någon (Pascal) påtalade att människan är det enda djuret som är medveten om att han kommer att dö och som begrundar döden.

Konciliet fastslog: ”Människan är inte endast plågad av smärta och att kroppen bryts ned, men än mer så av fruktan inför evig förgängelse. Han följer med rätta sitt hjärta när han fruktar och tar avstånd från det totala förintandet av den egna personen. Han revolterar mot döden eftersom han i sig bär fröet till evigheten då han inte enbart utgörs av materia. All utveckling inom teknologi, även om den är extremt användbar, kan inte lindra denna oro; ett längre biologiskt liv kan inte tillfredsställa den längtan som existerar inombords efter ett högre liv” (Gaudium et spes, 18).

Med anledning av ovan, ”Så är det när man står ansikte mot döden som gåtan med mänskligt liv växer sig som starkast” (ib.).

4. Religion uppstår i själen som ett inre medvetande som tar sig uttryck i tillbedjan, det vill säga en önskan att ge ära, till Gud.

Själen är på ett direkt vis involverad i förhärligandet genom tillbedjan. Men handlingar uttrycks även genom kroppen genom olika riter och ceremonier.

Det är detta vi kan ta till oss från den fråga och det svar som ställdes i Psaltaren ovan: “Hur skall jag återgälda Herren för alla hans goda gärningar mot mig?” (själen):”Jag lyfter räddningens bägare och åkallar Herren”(kroppen).

5. Du frågar också om religionen är en fundamental del av människan som varelse. 

Om du med det menar att det ingår som en nödvändig och grundläggande del, så är svaret nej. 

Människan består av kropp och själ. Dessa är människan två konstituerande och väsentliga delar. Så, det finns inte en tredje komponent utöver kropp och själ.

6. Religionen uppstår ur en själslig aktivitet, ur ett medvetande om att man är beroende av någon i vars händer vi vilar, liksom slutsatser som dras kopplat till de från de kompletterande frågor man ställer beträffande ens fria vilja samt kroppsliga liv. 

7. Jag antar, att med strukturell del så menar du något fundamentalt som kommer till uttryck förr eller senare i allas liv. Om det är så du menar, så håller jag med dig. 

8. Men för att använda ett mer exakt språkbruk, hellre än att säga att det är en strukturell del av människan, så kan vi säga att det är en egenskap eller ett särdrag.  Det är ett särskiljande drag som skiljer människan från djuren, de senare har inte någon religiös aktivitet, de saknar den formen av rationalitet och fria val.Det är ett universellt drag, då människor i alla tider på vitt skilda platser och inom olika kulturer har format olika tankar om religiösa frågor och även medverkat inom olika former av religion. Plutarchos ( 46 – 127 e.Kr.) var en grekiskt historiker och filosof som intressant nog menade: ”Om du reser runt omkring i världen, så kan du träffa på städer utan murar, eller platser där folk int ekan skriva, de saknar kungar, de använder inte mynt, de känner inte till teatrar eller skolor; men i ingen stad saknas ett tempel eller en gudom” (Against Colote, 31 [tr.]).

9. Dessa iakttagelser ledde till att en framstående etnolog och socialantropolog J. L. A. de Quatrefages (1810-1892), menade att människan är en religiös varelse.

Samma benämning kan vi finna i den Katolska Kyrkans Katekes:Människorna har på många sätt försökt uttrycka sitt sökande efter Gud genom sina trosföreställningar och religiösa praxis (bön, offer, kult, meditation etc.). Trots de oklarheter som vidlåder denna religiösa praxis är uttrycksformerna för dem så allomfattande att man kan kalla människan för en religiös varelse”. (KKK 28).

Slutsatsen är ”Människan är enligt sin natur och sin kallelse en religiös varelse “ (KKK 44).

Och anledningen till detta anges enligt följande : ”Människan lever bara ett fullvärdigt mänskligt liv om hon i frihet får leva i gemenskap med Gud” (ibid).

10. Utan religion, det vill säga utan Gud, så saknar människan ljuset på sig. Det andra vatikankonciliet konstaterade med rätta att. “Utan skaparen så skulle skapelsen försvinna” (GS 36)

Med tillägget: ”Emellertid när Gud glöms bort, så blir skapelsen i sig obegriplig” (ibid).

11.Slutligen, så vill jag tillägga att det fullständiga svaret på din fråga om religiositet endast finns hos Kristus. Och det kan inte finnas något annat svar då Jesus är Gud inkarnerad i mänsklig gestalt.   

Av den anledningen så bekräftar andra vatikankonciliet att “endast genom det människoblivande ordets mysterium så belyses människan mysterium…..Kristus, den fullkomliga Adam, som förklarar Faderns mysterium och hans kärlek, uppenbarar helt och fullt för människan vad det innebär att vara människa och vad hans högsta kall tydliggörs” (GS 22).

Tack för dina böner som du lovade mig, och jag välsignar dig.  

Fader Angelo

Questo articolo è disponibile anche in: