Fråga

Käre Fader Angelo,

Först och främst så vill jag rikta ett stort och uppriktigt tack till dig med anledning av ditt omfattande arbete med att besvara så många frågor som kan fördjupa vår tro. Jag skriver till dig för första gången men jag är en regelbunden besökare av “Amici Domenicani” Dominikus vänner. 

Jag är en 20-årig student som konverterade till katolicismen för ett par månader sedan. Redan som liten så kände jag mig attraherad av ett religiöst liv, jag var intresserad av den hängivenhet som riktas till Maria, de heliga skrifterna,liksom berättelser om martyrer; men, kanske för att inte såra min faders känslor (han är protestant), så försökte jag mota undan detta intresse, vilket jag då var så framgångsrik med att det endast nu som jag helt och fullt engagerat mig i sådana ämnen på nytt. Jag sökte aktivt efter Gud under hela min barndom och ungdom, och kom på så vis att engagera mig i en mängd olika religioner. Jag kände mig däremot aldrig helt bekväm, hemma, i någon av dem före oktober månad förra året, vid den tidpunkten kände jag att jag bar på en stor tomhet och då kom jag att vända mig direkt till Jesus Kristus utan att reflektera mer över det. Jag tror att jag blev kallad, eftersom jag när jag kände mig uppgiven så var detta det enda som gjorde mig mer lycklig,  än jag kan beskriva med ord, och jag känner fortfarande på samma vis, så kom tanken på att viga mig liv till Herren och tjäna honom.  Jag var nära att avsluta mina studier men min mamma övertalade mig att fortsätta eftersom jag har bra betyg och en lovande karriär framför mig. Nu har jag beslutat att avsluta min treåriga universitetsutbildning och under denna tidsperiod ge mig själv en möjlighet att känna efter vad jag vill göra med mitt liv. Tidigare så eftersträvade jag världslig berömmelse och rikedom, men numera så föraktar jag det förra och det senare gör mig kräkfärdig: jag har så radikalt ändrat uppfattning om vad som är meningsfullt, så att jag inledningsvis var förvirrad, jag trodde att jag var utmattad eller deprimerad, och att min konversion tillbaka till Kristus bara var en tillfällig nyck. Istället är det så att, många månader senare, så lever jag lyckligare utan fåfängligt beteende och utan de syndiga laster som jag tidigare inte ville vara utan. Nu strävar jag efter att följa Guds vilja och vill använda mina gåvor till hans ära. Jag kände mig inledningsvis attraherad av ett kontemplativt liv (gärna tillsammans med dominikaner) och även en asketisk livsföring, men nu hyser jag tvivel kring detta och försöker att komma fram till vad jag vill men jag känner även av mina egna begränsningar.

För det finns ett stort problem: jag känner att jag på allvar finner det svårt att älska min nästa, eftersom så många är oberörda eller är föraktfulla ( detta synsätt baseras på mina tidigare erfarenheter som nästan har fått mig att förlora tron på mänskligheten): men jag har inga problem med att tjäna desamma, tvärtom kan jag göra det med glädje. Jag har läst att den Heliga Katarina av Sienna förde samman sin egen moder med Vår Fru, sin fader med Jesus och hennes bröder och systrar med lärjungarna och apostlarna. Jag blev attraherad av denna “metod” och tillämpade den med en gång. Faktum är att jag känner mig lite som en hycklare, när jag är vänlig mot andra “enbart” för att jag älskar Gud…. Jag skulle vilja lära mig att älska min nästa uppriktigt och ärligt, för vad de är, men jag är långt ifrån denna punkt. Tråkigt nog, ibland måste jag även kämpa med mig själv för att trycka bort rasistiska tankar, vilka jag inser, är obefogade och kontraproduktiva. Finns det ett osjälviskt vis att älska din nästa, utan att “gömma sig” bakom kärleken till Gud? Jag känner väl till att Sankt Paulus sade: “Vad ni gör skall ni göra helhjärtat, det gäller ju Herren och inte människor; tänk på att det är Herren som skall ge er belöningen, er del av arvet, Kristus är er herre, och ni skall tjäna honom. Ty den som gör orätt skall få sitt straff för vad han gjort, och då tas ingen hänsyn till person.”(Kolosserbrevet 3:23-25), men jag känner mig olustig när jag får komplimanger för att jag är god och snäll, det känns verkligen som om jag bara låtsas…. Och, hur kan jag uppföra mig på ett värdigt vis gentemot min pappa, han som på alla sätt och vis försöker distansera mig från Kyrkan? Jag skulle vilja vara en katolik som går i mässan men han är orubblig. Tack vare dina svar som, Amici Dominicani, Dominikus vänner tillhandahåller så har jag kunnat försvara mig bra gentemot alla hans dogmatiska attacker mot katolicismen, men detta har i slutändan fört oss längre från varandra, vilket jag är ledsen för. Jag kan inte föreställa mig vad han skall säga när han får vetskap om att jag känner mig kallad. 

Jag har även en sista fråga: är det möjligt att viga sig själv till ett helgon, att förbinda sig att följa helgonet resten av sitt eget liv?

Jag ber om ursäkt om jag framstått som överlägsen och jag ber även om ursäkt för att detta mail blivit långt.

Jag tackar dig i förväg och med mina vänliga hälsningar,

Irene

Prästens svar

Kära Irene,

1. Din fråga till mig ifrågasätter om det finns ett osjälviskt vis att älska medmänniskor på. Kant talade om att man skall utföra handlingar utifrån plikt, pliktkänsla. Maritain sade att den kärlek som springer fram utan intresse från motparten, vilken först är attraktiv, i slutändan blir ointressant. Kant kan sägas ställa stora moraliska krav. Någon sade att detta är ett evangelium för de som är sekulariserade. Istället för att sätta barmhärtighet först, så skall man sätta plikten mot sin nästa främst. Mot detta kan man ställa M Bondel som med rätta hävdade att människan, har behov av övernaturlig styrka, för att kunna följa naturlagarna (Carnets intimes (1883-1894), p.197).

2. Men från en mänsklig ståndpunkt, hur kan vi älska en person som sårar oss, som korrumperar eller dödar barn? 

För att älska människor krävs det ett bättre skäl än att se till deras fel och brister. Om det skälet saknas, så är det inte sannolikt att du kommer att älska dem.  

3. Det finns ett större skäl. Och det är Gud. Gud, som ett frö till inre förändring och framförallt, som är skälet för att erbjuda andra den största glädjen och en möjlighet till fullkomlighet. 

4. Med anledning av detta så sade Sankt Gregorious I, den store påve och kyrkolärare, att Guds kärlek föder kärleken till vår nästa, och kärleken till vår nästa bevarar Guds kärlek (Moralia 7:24).

Guds kärlek leder oss mot att älska alla, även de som skadar oss, och som vi från ett mänskligt perspektiv kan anse inte vara värda att älskas. Således föder han kärleken till vår nästa.

5. Och samtidigt så kommer kärleken till vår nästa att bevara Guds kärlek eftersom Gud måste älskas genom gärningar.

Vi kan inte ge Gud något, eftersom han redan har allt, äger allt, så kan vi visa vår kärlek till honom genom att medverka till att uppenbara honom för vår nästa.  

Därför så ska vi älska vår nästa och visa dem vår aktning eftersom vi då för dem samman med det som är störst av allt, vilket är Gud själv.

Det är barmhärtighet.

6. Det är därför vår store Sankt Thomas av Aquino sade att ”Under förutsättningen att, vår nästa skall älskas med anledning av Gud, är att vi bör älska honom då han kan vara vara en del av Gud” (Summa Theologiae, II-II, 25, 1).

Och även: ”eftersom vi bör älska honom då han kan vara en del av Gud. Därför är det klart att det är exakt densamma handling då vi älskar Gud och då vi älskar vår nästa. Med anledning av detta så skall gärningar av barmhärtighet inte enbart vara med anledning av kärleken till Gud, utan också med anledning av kärleken till vår nästa”.  

“Men om kärleken till vår nästa har sitt ursprung i honom själv och inte med anledning av vår kärlek till Gud, så är kärleken av ett annat slag: exempelvis, naturligt kärlek eller av politiska orsaker” [Tr.] (Quaest. disp. de caritate, a. 4.)1.

7. Så, som du kan se, det finns inget mänskligt sätt att osjälviskt älska alla utan villkor.

Det enda sätt att älska sin nästa osjälviskt,  högt och rent är med anledning av kärleken till Gud, vilket innebär att visa din nästa Gud och på så vis behaga Gud. 

8. Du frågar även om du kan viga dig till ett helgon. Vigning kan endast göras till Gud. 

Men, du kan göra det till Gud men viljan att efterlikna ett visst helgon eller under dess beskydd.

9. Jag gläds åt att du är lycklig vid tanken på att verka bland den kontemplativa delen av Dominikanorden där du utan tvivel skulle välja “russinet i kakan”. Men om du vill så kan vi tala mer om detta senare. 

Fram till dess så ber jag för dig och välsignar dig.

Fader Angelo

1 Sankt Thomas av Aquino,

A. Royo Marin kommentar: “Den gudomliga godheten, som återspeglas i vår nästa, är i sig en formell anledning till barmhärtighet på så vis att, att om vi förlorar detta perspektiv ur sikte eller om vi finner ett annat skäl, så är det inte längre, de facto barmhärtighet. Många filantropiska handlingar och gåvor kan tyckas vara goda barmhärtighetsverk men de är inte det! När Gud inte längre är med, så existerar inte längre barmhärtighet som sådan, den verkar inte längre i de handlingar som utförs till fördel för nästan” ([Tr.] A. Royo Marin, Theology of charity, p. 617).

Questo articolo è disponibile anche in: Italienska Engelska