Questo articolo è disponibile anche in: Italienska Engelska Franska Svenska

Fråga

Käre Fader Angelo,

Jag vill inledningsvis berätta att jag uppskattar ditt arbete mycket och att jag är tacksam för det du gör liksom den service som du tillhandahåller; dina svar är alltid uppbyggliga, de är som pärlor av vishet att spara på.

Jag vill inte dröja alltför länge vid mina egna med och motgångar i tron och mitt spirituella sökande men jag vill ställa två frågor som ligger mig varmt om hjärtat, på vilka jag ännu inte funnit något svar som kan tillfredsställa mig utifrån den kyrkliga doktrinen eller evangeliet: således skulle ett svar från dig komma att bli av stort värde för mig. 

Den första frågan relaterar till teodicéproblemet (jag har läst tidigare inlägg om dessa men de täcker inte in den problematik jag vill ta upp): hur kan förekomsten av handikapp förklaras, med hänsyn till Guds egenskaper som allsmäktig och god, hos de som utan att ha felat själva eller genom någon annan, föds missbildade eller med allvarliga hinder och vars liv levs i ständigt lidande, kanske rentav endast för ett kort slag innan de dör?

Kan vi av detta dra slutsatsen att dessa olyckliga personer har fått mindre gåvor från Gud än andra människor (majoriteten), vilka fötts fulländade och med alla förmågor, fysiska och psykiska, och kan vi även dra slutsatsen att skapelsens natur är mindre fulländad för dem än för många andras?

Kan det då vara på så vis att eftersom naturen härrör från Gud, så måste vi acceptera en form av ofullkomlighet hos Gud alltings skapare?

Eller skall deras liv (vilka i många fall blir korta) fyllda av lidande, dysfunktionalitet och sjukdom anses vara normalt – jämbördigt med andras mer fullkomliga? 

Käre Fader, kan du säga vilket svar det finns på detta? 

Den andra frågan kretsar kring begreppet Gud, skaparen, och behandlar frågan om det vore bättre att referera till en första enstaka skapande handling från Gud eller en permanent skapelse?

Om Gud absurt nog skulle upphöra att existera för ett ögonblick, skulle vi då dra kunna  anta att inget mer skulle existera, inte ens det Gud redan hade skapat?

Jag tackar dig oerhört mycket och ber dig även om att komma ihåg min dotter i dina böner,

Med vänliga hälsningar 

Marco

Prästens svar

Käre Marco,

1. Den ofullkomlighet som vi kan finna i naturens ordning, men särskilt hos människor, kan absolut inte tillskrivas Gud, som i sig är fullständigt perfekt. 

Den härrör från arvssynden, vilken inte enbart orsakade att vår stamfader förlorade Guds nåd och övernaturliga gåvor, men även ändrade naturens ordning. 

För att citera Katolska Kyrkans Katekes och Romarbrevet om arvsynden “Det harmoniska tillstånd, som upprättats genom den ursprungliga rättfärdigheten och som de befann sig i, förstördes; det herradöme över kroppen som utövades av själens andliga krafter krossades, föreningen mellan man och kvinna utsattes för spänningar, förbindelsen mellan dem präglas hädanefter av lystnad och makthunger. Harmonin och skapelsen bröts: den synliga skapelsen blev främmande och fientlig för människan. För människans skull lades allt skapat under tomhetens välde. Slutligen blir den följd av människans eventuella vägran att lyda Gud som uttryckligen förkunnats i förväg verklighet: människan skall vända åter till jorden, ty av den är hon tagen. Döden gör sitt intåg i människans historia” (KKK 400) Harmonin med skapelsen har blivit bruten: den synliga skapelsen har blivit främmande och fientlig för människan. På grund av människan så är nu skapelsen lagd under “sitt slaveri under förgängelsen” (Romarbrevet 8:21). Slutligen blir den följd av människans eventuella vägran att lyda Gud som uttryckligen förkunnats i förväg verklighet: människan skall vända åter till jorden, ty av den är hon tagen. Döden gör sitt intåg i människans historia” (KKK 400).

2. Dock, så måste det sägas att de ofullkomligheter eller handikapp som vissa föds med inte berör personens väsen eller mänskliga natur, utan endast vissa slumpmässiga egenskaper.  

Som personer är vi alla jämlika. Ingen är förmer eller mer perfekt än någon annan. 

Alla, har således samma värde: man eller kvinna, barn eller gammal, de som är i begynnelsen av sitt livs resa eller de som är i slutet, de sjuka eller de friska, de handikappade eller den mäktigaste mannen i världen. 

3. Jämlika och fullkomliga som individer, men dock, “inte lika utifrån fysisk styrka eller av intellektuell och moralisk förmåga” (Gaudium et spes 29).

Vi skulle säga att de inte är lika till sin personlighet, inom vilken det kan finnas evolution och involution.

Personlighet berör gåvor som är betydelsefulla för individen men sekundära (slumpmässiga) för personens värdighet.  Det kan exempelvis röra sig om hälsa, fysisk förmåga, begåvning, dygder, kunskaper, kultur, livserfarenhet ……

4. Som du förstår, så är det så att när vi talar om mänsklig natur, så måste vi skilja på vad som är absolut grundläggande väsentligt och vad som, även om det är viktiga faktorer, ändå inte är det. 

En del av dessa – från ett mänskligt synsätt  – ses som mindre lyckligt lottade.

Det handlar däremot inte enbart om detta liv.

Tvärtemot, det nuvarande livet ger oss människor förutsättningen för att kunna nå evigt liv.    

Det är här på sin plats att citera vad kyrkans troskongregation har skrivit beträffande de i de aborter som utförs för att att hindra att barn föds med handikapp: “Ett kristens synsätt kan inte begränsas enbart till livet i den nuvarande världen. Den kristen vet att vi förbereds för nästa värld i den nuvarande befintliga världen, och den nästkommande är av så stor vikt att alla beslut måste fattas i förhållande till detta. Utifrån detta synsätt så finns ingen absolut beständig olycka, inte ens utifrån den omständigheten, den sorg det innebär, att ta hand om ett handikappat barn. Detta är den motsägelse som Herren predikade om: “Saliga de som sörjer, de skall bli tröstade” (Matteusevangeliet 5:4). “Om man mäter lycka efter frånvaro av olycka i den befintliga världen så vänder man evangeliet ryggen”  (Förklaring beträffande utförande av abort, 18.11.1974, no. 25).

Vad Gud har förberett för dessa, kan vi endast ana utifrån det budskap som genljuder ett flertal gånger i evangeliet: “Så skall de sista bli först och de första sist” (Matteusevangeliet 20:16).

Med de de sista avses de som av människan anses vara så. Men även i detta fallet så “människors planer, är idel tomhet”(Psaltaren 94:11; Första Korintierbrevet 3:20).

5. Beträffande din andra fråga: med skapelse så menas den handling med vilken Gud initierade alltings varande och även den handling med vilken Gud bevarar alltings varande. 

Bevarandet är således en del av, en förlängning, av skapelsen. 

Alla varelser existerar eftersom Gud gav dem dess existens. Ingen har kraft att existera utifrån sig självt, men de har det från Gud. 

St Thomas skriver: “Således eftersom det endast är Gud ensam som kan skapa, så är det också endast Gud själv som kan omvandla dem till ingenting, Gud ensam upprätthåller dess existens, varande, så att de ej återfaller i intent” (Summa Theologica, III, 13,2).

Jag kommer med glädje att komma ihåg dig i mina böner och även din kära dotter. 

Jag önskar dig allt gott och välsignar dig. 

Fader Angelo