Questo articolo è disponibile anche in:
Italienska
Engelska
Svenska
Fråga
Käre Fader Angelo, god morgon.
Jag vill ställa en fråga.
Jag är kateket och jag har blivit god vän med en kvinnlig kateket. Efter hand så kom vår vänskap att fördjupas till kärlek och gemensam åtrå, en önskan att vara tillsammans och leva samman, att dela allt. Tråkigt nog, så kan vår gemensamma önskan att leva samman och gifta oss med varandra inte uppfyllas för ögonblicket, eftersom hon redan är gift. När vi först träffades så blev vi inte omedelbart förälskade i varandra, inte heller attraherades vi fysiskt av varandra. Faktum är att vi fann varandra ett år senare, vid en tidpunkt då vi båda kände oss nedslagna, och kom då att känna en stark dragning till varandra, och vi känner att vi behöver den andre.
Hon försummas av sin make, deras relation har fallit sönder; jag å min sida sett känner mig ensam utan henne. När vi är tillsammans så känner vi båda något som vi aldrig förr har känt, vi känner ett gemensamt band till den andre som förenar oss trots allt annat runt omkring oss. Vi känner att vi kompletterar varandra, vi kan tala med varandra om allt och vi känner av hur den andres känslor och mående utan att sätta ord på det. Vi har inte en fullbordad relationen, men en stark känsla binder oss samman och vi är övertygade om att det är en gåva från Gud, att detta är en kärlek som vi har fått uppleva som ett svar på våra desperata böner, böner som vi båda var för sig har framfört, utan att vi har varit medvetna om att den andre har bett om samma gåva. Hon liksom jag har bett om att få känna en sann kärlek i hjärtat, att få ha någon vid sidan av sig med vilken man kan dela allt, och att få ge sig helt och fullt till någon annan.
Hon finner inte det hon söker hos sin äkta make, hon har aldrig upplevt det med honom, och efterhand har en känsla av obehag, av att något fattas, blivit alltmer tydligt för henne. Hennes make försöker inte nå fram till henne, han uppskattar inte henne, han får inte henne att känna sig hel, han får inte henne att känna sig älskad, uppskattad och förstådd. De facto, han nedvärderar henne, visar det i förringande kommentarer, föraktar henne, behandlar henne illa, önskar det som är dåligt för henne. Han är lika olycklig med henne som hon är med honom. Han tycks vara intresserad av en annan kvinna och hon finner vad hon söker i mig, den man hon behöver. Hon är inte heller bekväm med sin man men är det med mig. Hon vill vara tillsammans med mig och jag med henne.
Med utgångspunkt i religionen och dess lära så vet vi att den här relationen är fel, vi är båda kateketer. Men vi känner att vi behöver den, eftersom vi älskar varandra obönhörligt, oundvikligt. Och det är sannerligen kärlek. Kan det vara fel att älska? Vi har försökt avsluta detta men vi känner att vi inte kan ljuga för oss själva, den kärlek, den gemenskap vi upplever när vi är tillsammans, får oss att känna oss hela, kompletta, och det innebär att vi vill vara tillsammans för alltid. Jag är hennes första tanke på morgonen och den sista på kvällen, jag är den hon ringer till först för att berätta något…..må det vara om religion, om uppdraget som kateket, från de intimaste tankarna till de om arbetet, och jag gör på samma vis.
Vi önskar gifta oss med varandra och vi gör upp planer, vi drömmer om att visa vår kärlek till varandra öppet, att gå hand i hand. Just nu lever vi för de ögonblick som vi kan stjäla oss till. Vi kan inte leva utan varandra. Vi har försökt och vi känner att vi sakta förtvinar inombords. Så vi har frågat oss: vad kan vi göra? Är det rätt och riktigt att leva utan kärlek? Är det rätt att man är dömd att leva utan den person som gör att man känner sig komplett, som gör att man känner sig som man och kvinna, som förenas till ett, till en enda kropp. Är det rätt att dömas till ett olyckligt liv och att leva med en person som inte älskar dig helt och fullt, utan mer som en vän, som inte uppmärksammar dig och inte tycks älska dig, inte känner begär till dig……vi är förälskade i varandra och binds samman genom en stor, enorm kärlek. Hon är min stora kärlek och jag är hennes……Gud är kärlek och han hörsammade våra böner. Hur kan vi gemensamt känna den här kärleken och sedan dämpa den, trycka undan den? Vi kan inte dämpa detta, vi vill inte göra så, eftersom man inte kan leva ett liv utan kärlek och Gud, som är kärlek, kan inte önska att en man och en kvinna som binds samman av en så speciell och stor gemensam kärlek som vår, skall vara dömda till för evigt leva separata liv som gör oss olyckliga, som förstenade och oförmögna att älska någon annan, oförmögna att leva. Vad kan vi göra? Vi ber båda om att vi ska kunna bli lyckliga tillsammans. Vi vill vara tillsammans och leva samman, älska varandra fullt ut, gifta oss och dela resten av våra liv med varandra.
Hur kan vi få detta till att ske? Hur kan vi få leva med denna kärlek? Det är inte möjligt att dämpa den, eftersom hon är den enda jag älskar och som gör mig hel och jag är hennes sanna kärlek som får henne att känna sig komplett. Vi kan inte leva åtskilda och vi kan inte lämna varandra……detta får oss att känna att vi sakta stryps, det dödar oss, vi vill leva, tillsammans, i kärlek, att älska varandra eftersom det är att att leva är att älska och man kan inte leva utan kärlek.
Snälla, instruera oss.
Tack från oss båda
Prästens svar
Käre son,
jag ber om ursäkt för att jag först idag hade möjlighet att läsa ditt brev
1. Jag tvekar inte på att det du känner är kärlek.
Men all kärlek är inte av godo, speciellt inte när en person redan är gift och har lovat inför Gud att vara trogen sin maka/make genom både svåra och goda stunder.
2. Den person som du är förälskad i tillhör inte längre sig själv. Hon tillhör sin make. Tillsammans med honom så utgör hon en kropp inför Gud.
Du känner säkert till Jesus ord:”Vad Gud har fogat samman får människan alltså inte skilja åt” (Matteusevangeliet 19:6).
3. Kärlek kan i sig inte berättiga allt.
Kärleken kan ibland vara felaktig, som i detta fall då den underminerar enheten i en familj.
4. Kärleken i sig är känsla och som sådan är den inte i sig självt god eller ond.
Godheten beror på objektet och hur den används.
Ond kärlek är kärlek. Ibland är det passion, till och med en överväldigande passion.
Men syndig kärlek, är i sig en förvriden sorts kärlek, för den attraherar människor till saker eller personer som ens hjärta inte kan tillåtas fästa sig vid.
5. Du är kateket och helt ärligt så känner du att det är något fel med denna relation.
Och du vet fullt och fast att om du inte tar dig samman och avslutar denna relation, så hindrar du dig själv från att ta emot den heliga kommunionen liksom från att få sakramental förlåtelse.
6. Du vet att som kateket är din första plikt att vara ett vittne till hans undervisning.
Kateketen skall inte vara ett vittne endast till det yttre utan genom sitt eget liv och leverne.
7. Du berättar för mig att du bad intensivt och efter det så tändes denna låga, som du tolkade som Guds svar på din bön.
Här är det absolut nödvändigt att sakta ned.
De facto, den Heliga Skrift säger: ”pröva allt; Ta vara på det som är bra, och avhåll er från allt ont” (Första Thessalonikerbrevet 5:21-22).
Och även: “Min kära, sätt inte tro till alla andar utan pröva om de kommer från Gud (Första Johannesbrevet 4:1).
I evangeliet som läses nästa söndag ( 16:e söndagen i ordinarie gudstjänstordning) så berättas det hur människans fiende agerar, som sår ogräs i god jord, liksom hos en god kateket, vilken då kan frestas att missta en gott sädeskorn från det som är skadligt.
Jag försäkrar dig, att jag skall be för dig och den person du berättat för mig om, så att ni kan vandra enligt Guds intention, och för att ni alltid ska åtnjuta hans fulla välsignelse.
Även jag välsignar dig.
Fader Angelo