Det är inte möjligt att jämföra hur jordiska kvarlevorna efter helgon som Padre Pio och Leopold visas fram med kvarlevor av andra

Questo articolo è disponibile anche in: Italienska Engelska Franska Svenska

Fråga

Käre Fader Angelo,

de jordiska kvarlevorna efter Sankt Padre Pio och Sankt Leopold flyttades nyligen till Rom på begäran av den Heliga stolen. Flytten som fick stor uppmärksamhet i media, gjorde mig mig både lite osäker och konfunderad.

Varför tillåter kyrkan, eller till och med hyllar, hur jordiska kvarlevor i form av en hel kropp eller kroppsdelar exponeras för tillbedjan? Jag vill vara tydlig: jag förstår helt och fullt hur betydelsefulla helgon och även reliker är, men skulle det inte vara likvärdigt om de avlidna var begravda och de troende bad böner vid deras gravar? Oaktat folklig tradition, är det inte barbariskt att låta de jordiska kvarlevorna vara exponerade under lång tid och, inte alltför sällan, bli stympade (jag tänker här på de jordiska kvarlevorna efter Heliga Katarina av Sienna) så att de kan vördas även på andra platser? Ärligt talat, så lämnar denna typ av adoration mig konfunderad och jag tycker att det är mycket svårt att förstå mig på detta.

Stort tack till dig,

Viola

Prästens svar 

Kärav Viola,

1. Jag instämmer med dig i att det inte är angenämt när kvarlevor exponeras. 

Men då helgonens jordiska kvarlevor visas fram, särskilt då de är intakta, så är det inte samma sak som kvarlevor rent generellt visas fram.

Troende vallfärdade till Petersplatsen inte för att se kropparna, de jordiska kvarlevorna, utan för att träffa Padre Pio och fader Leopold.
Helgonens jordiska kvarlevor utstrålar något som vanliga kroppar inte gör.
Gud verkar genom dessa jordiska kvarlevor, vilka en dag kommer att återuppstå fulla av hans kraft och ära, på samma vis som han var aktiv genom dem när de var vid liv. 

2. Eftersom Gud fortsätter att ge oss tecken och utverkar mirakel via dessa jordiska kvarlevor för att på så vis stärka tron hos kristna. Gud använder dem också som exempel på liv som levts till fullo, så varför skulle vi inte då vörda de jordiska kvarlevorna av helgonen?
Vi läser i Apostlagärningarna att, då folket förstod att Paulus skulle lämna Efesos för gott och aldrig komma tillbaka, så tog de med sig dukar och plagg, med vilka de vidrörde Paulus kropp för att sedan applicera dem på sjuka så att onda andar for ut ur dem. “Gud gjorde märkliga under genom Paulus; man tog till och med dukar och plagg som hade varit i beröring med hans kropp och lade dem på de sjuka, och då blev de kvitt sina sjukdomar, och de onda andarna lämnade dem (Apostlagärningarna 19:11-12).

3. Jag vill återberätta vad som hände då kvarlevorna efter Sankt Dominikus togs upp ur graven. Välsignade Jordan von Sachsen, Dominikus förste efterträdare, som tidigare hade varit professor vid Universitetet i Paris, har redogjort för vad som hände vid detta tillfälle:

“Den vördnadsvärde ärkebiskopen och flera andra biskopar och präster är närvarande. De förmedlar hängivenheten från ett oräkneligt antal människor från många regioner. Beväpnade trupper är närvarande för att skydda denna heliga kropp. Men bröderna är oroliga och rädda; de ber ängsligt, “de har darrat av rädsla, där fanns dock inget att frukta”. kanske skulle Sankt Dominikus kropp, som de så länge tillbett, vara fylld av ohyra; kanske skulle en fruktansvärd stank breda ut sig som skulle kunna stöta bort folket och hindra deras tillbedjan till honom. De visste inte vad de kunde göra, förutom att överlämna sig helt och fullt till Guds nåd. Biskoparna närmar sig graven och arbetarna tar fram sina verktyg. Först tar de bort stenen, den hårda cement, som täcker graven. Därefter tar de upp den träkista i vilken, den vördnadsvärde påven Gregorius, då han var biskop av Ostia, har begravt den heliga kroppen i. Från en liten öppning i kistan strömmar då en underbar doft ut ur kistan så snart som sten och cement plockats bort. De som står vid kistan känner alla den här doften, men kan inte förklara dess ursprung. När så locket öppnas så strömmar en underbar blandning av paradisisk väldoft fram, en trädgård av rosor, ett fält av liljor, en sommaräng kan inte jämföras med den väldoft som nu fyller luften. När kärror färdas runt i Bologna då känner de som färdas hela stadens stank; men när  Dominikus grav öppnas, fylls, ja renas, luften med en doft som överträffar alla andra lukter. Åskådarna faller till marken av hänförelse och fruktan. Ögon tåras av bävan för Gud men blandas med stor glädje; känslor som ängslan och hopp utkämpar en storslagen kamp om herravälde över allas själar, när så väldoften fortsatt sprider sin söta arom. Vi var några bland många som upplevde denna söta doft, och vad vi såg och upplevde är det som vi här beskriver. Dessutom, även om vi blev stående länge bredvid Guds budbärare Sankt Dominikus, så tröttnade vi inte på doften. Det var en doft som skingrade trötthet, väckte hängivenhet och inspirerade till underverk. Om så en hand, en gördel eller någonting annat rörde vid kroppen så fångade den upp samma doft vilken sedan dröjde kvar en tid. Kroppen överfördes därefter till ett monument av marmor och blev så innesluten i sin egen vällukt. Denna anmärkningsvärda doft, vilken spreds från kroppen, innebar att vi alla kunde förnimma en doft av Kristus. Den stilla mässan firades av ärkebiskopen. Eftersom det var tredje dag pingst så sjöng kören introt “ Ta emot glädjen av din ära”. I glädje tog bröderna emot orden som ett budskap från himlen. Trumpeter ljöd och församlingen lyfte upp sina ljus. Vid processionen hördes “Lovad vare Kristus” från alla håll. Dessa händelser utspelade sig den 24:e mars 1233 i Bologna, det sjätte året, under påve Gregorius IX och kejsare Fredrik II.” ( Libellus Jordan von Sachsen, 127-129).

4. Något liknande detta utspelade sig i Rom. Närvaron av dessa två helgon skingrade trötthet, väckte hängivenhet och inspirerade till underverk för de som kom och besökte dem. Vi kan bara säga: de var lyckligt lottade som hade möjlighet att uppleva detta. 

Folk – från olika håll och platser – skyndade sig dit och var glada över att ha gjort detta. Tidningar beskrev mirakel som skedde när fader Leopold hade lämnat. Detta var sannerligen dagar fyllda av nåd. 

Jag kommer att komma ihåg dig inför Herren och välsignar dig.

Fader Angelo.