Fråga


God kväll Fader Angelo,
Jag skriver för jag har lite tvivel som jag vill framföra. Men först vill jag rikta ett tack till dig för att du är så tillgänglig och för all tid som du lägger ned på på arbetet med webbsidan, och jag tycker alltid att dina svar är väldigt lärorika!
Jag vill först helt kort berätta lite om mig själv.  Mitt namn är Josef och jag kommer från en italiensk-engelsk familj, så jag växte upp i en ekumenisk familj med en anglikansk pappa och en katolsk mamma. Under en lång tid så var jag rätt kallsinnig gentemot trosfrågor, ja kanske till och med rentav fientligt inställd, jag ansåg mig vara ateist, men en som respekterade de som hade en tro. Men efter en allvarlig sorg inom familjen så kom jag att närma mig tron….så nu skulle jag nog säga att jag tränar på att bli katolik………men jag har även stor respekt för den ortodoxa kyrkan, jag tycker mycket deras mystiska synsätt (kanske har det intellektuella fått ta för stor plats inom den latinska kyrka )…..det vore underbart att få se dessa två olika delar förenas i gemensam anda!   

För att återvända till de tvivel jag startade med, de som jag vill framföra till dig rör sig om några få uppenbarelser av Maria, jag vet att detta inte är något vi skall tro på ……..men om Kyrkan har erkänt dem så skall de ju följa kyrkans doktrin eller åtminstone inte motsäga den. Men några av dessa uttalanden upplever jag som minst sagt otydliga eller rentav som falsarier.

1. Vår Fru av Fatima – liksom med andra uppenbarelser av Maria, så har jag inga problem med att tro att Vår Herre använder sin moder som ett sändebud till världen och många av budskapen är extremt viktiga, enligt min mening. Däremot, vad som verkligen förvånade mig, var när Vår Fru skall ha begärt “offer för att sona synder”…..för nu är det så att för mig är det en orubblig ståndpunkt att Vår Herres offer är det enda, fullkomliga in till perfektion, som omfattar allt och som inte är möjligt att upprepa. Hur kan då denna begäran om “offer för att sona synd” tolkas? Enligt min mening så inte bara förminskar det Jesus Kristus offer, utan hur kan Herren önska att mänskligt lidande sker för att få hans nåd? Kanske skall dessa offer ses som en botgöring, för att visa oss själva och Gud att enbart han är av betydelse för oss? Att tolka detta på annat vis blir för mig nästan att häda, jag får visioner av självplågande barn som plågar sig själva med rep som offer ( där Vår Fru skulle ha sagt till dem att ENDAST låta bli att använda detta på natten) och det känns riktigt skruvat…..Feltolkar jag “offer för att sona synder”?

2. Vår Fru av Salette – i detta fall så “ska” Vår Fru ha uttalat något som har chockerat mig väldigt mycket: “Om inte folk underkastar sig, så kommer jag att vara nödgad att släppa lös min sons dömande hand, den är så stark och tung att jag inte kan hålla den kvar”…..Vad som förbryllar mig är att Vår Fru tycks hålla tillbaka Jesus…..Vår Fru är den alltigenom heliga, obefläckade, perfekta och den krönta varelse som skapats….men här tycks hon vara mer barmhärtig än Gud, vilket jag tycker är absurt. Gud önskar att vi ber till honom, han uppskattar att hans moder griper in, men vi kan inte tro att Gud är mindre perfekt än en av hans skapelser. Vår Fru är en perfektion av nåd, Gud är nåden….det är skillnaden som inte kan överbryggas mellan dem…… jag upplever att det nästan är att häda att påstå att Gud är mer snar till vrede än en av hans skapelser. Är min tolkning av sammanhanget fel?


3. Vår Fru av alla folk i Amsterdam  – här skall Vår Fru har framfört en ny dogm: “Bered er på en ny dogm, kröningen av Vår Fru Jesu Kristi moder, av den som medverkar till återlösning, den som medlar och förespråkar!” De flesta av de här benämningarna väcker inte någon förvåning, för de uttrycker vad Kyrkan, den katolska och den ortodoxa alltid har trott på, Vår Fru är den som vi vänder oss till i bön om förböner, och ber till den främste förespråkaren att tala för oss….Det som däremot väcker förvåning är benämningen medförlossaren…..för här tycks det mig som att man av hängivenhet går ett steg för långt, i vår önskan att hedra Vår Frus så riskerar vi att orsaka skada…..Vår Frus förtjänar den största tillgivenhet, kärlek och respekt från alla hennes barn, och det ödmjuka vis med vilket hon accepterade Guds vilja gör en till en ny Eva, den som “gör det möjligt” för oss att lösas från synd…….kom och förespråka med förespråkaren för fullkomlighet etc…….men det finns endast en frälsare, jag anser att en fru moder som medverkar till återlösning vara  ett grundläggande misstag och ett dåligt val, jag föreställer mig hur DÅLIGT det kan tolkas rent folkligt. Jag tror inte att Vår Fru själv önskar att någon upplever förvirring kring vem som är frälsaren, även hon blev ju räddad av sin egen son. 

Förlåt mig om jag blev en smula långrandig…..jag har bara försökt att redogöra för mina tvivel så tydligt som möjligt, jag hoppas att du med din kunskap och andlighet kan radera dem.  

___________________________________

Prästens svar

Käre Joseph,
Jag gläder mig först åt den “ekumeniska” familj som Herren lät dig födas in i men sedan ännu mer åt din konversion, vilket enligt Sankt Augustinus och Sankt Thomas är ett större under än till och med världens skapelse. Jag är övertygad om att du som “en nybliven katolik i lärostadiet” ser det så.
Jag skall nu svara på de frågor som du har ställt angående uppenbarelser som har godkänts av kyrkan.

1. Vad Fatima anbelangar, så är det nog att återge vad Sankt Paulus säger i Kolosserbrevet: “Nu gläder jag mig över att få lida för er. Vad som ännu fattas i Kristi lidanden, det lider jag i mitt eget kött, för hans kropp, som är kyrkan” (Kolosserbrevet 1:24). Med rätta frågar du dig: men Kristus offer, vilket har obegränsad betydelse, var det inte nog. Kan vi verkligen bidra med något till Kristus offer?

Låt mig återge Kyrkans svar genom att citera Pius den XII:s encyklika Mystici corporis (Pius XII 29.6.1943): “Det är emellertid inte nödvändigt att tro att Kristus, som är huvudet, och är placerad på en sådan sublim plats, inte vill ha kroppens hjälp. Det är nödvändigt att hävda om denna mystiska kropp detsamma som Sankt Paulus säger om människans konstitution:”Ögat kan inte säga till handen: Jag behöver dig inte, och inte heller huvudet till fötterna: Jag behöver er inte. Tvärtom också de delar av kroppen som verkar svagast är nödvändiga” (Första Korintierbrevet 12:21). Det framstår klart och tydligt att kristna definitivt behöver hjälp av förlossaren, särskilt som han själv sade: “utan mig kan ni ingenting göra” (Johannesevangeliet 15: 5), och, enligt apostlarnas lära så är det så att; varje handling  som innebär att denna mystiska kropp växer i storhet, är avhängigt huvudet (Efesierbrevet 4:16; Kolosserbrevet 2:19).

Dock, så är det möjligt att anta, även om det kan väcka förvåning vid en första anblick, att även Kristus har behov av sina medlemmar (….) Vår Frälsare, genom att leda kyrkan själv på ett osynligt vis, önskar få hjälp av medlemmarna i sin mystiska kropp i att utföra återlösningens verk. Detta sker ju inte på grund av hans otillräcklighet eller svaghet, utan snarare för att han på så vis använder sig av sin obesegrade brud till större ära. Faktum är, att när han var döende på korset, så skänkte han till sin kyrka, utan dess medverkan, den obeskrivligt värdefulla gåvan återlösningen: när det kommer till att fördela denna gåva, så samverkar han inte endast med sin obefläckade brud för andras frälsning, men han önskar även att frälsning skall vara möjlig genom hennes handlingar” (EE 6:193). 
Påven fastställer med kraft angående detta: “Detta är verkligen ett oerhört mysterium, som man aldrig kan meditera nog över: nämligen att mångas frälsning är beroende av böner och frivilligt lidande, som utförs av medlemmar i Jesu Kristi mystiska kropp, och genom prästernas och de troendes, särskilt av familjefäder och mödrar, i himmelskt samarbete med vår gudomliga Frälsare (EE 6:193). Med andra ord: samverkan med Kristus är nödvändig inte för att utföra frälsningens arbete, utan för att ge frälsningens gåva. På liknande vis sade Vår Fru av Fatima den 13:e juli 1917: “Offra er själva för syndare och bed många gånger, särskilt när du gör ett offer: Å min Jesus, detta offer sker för din kärlek, för syndares omvändelse och som botgöring för synder som skett mot Marias obefläckade hjärta!”.  

2. Du finner det svårt med det som La Salette uttryckte: “Jag kommer att släppa lös min sons dömande arm”. Detta till trots så finns ett liknande stycke i bibeln.
När Israels folk lät bygga en gyllene kalv åt sig, så sade Gud till Moses: ”Jag ser att detta är ett styvnackat folk. Lämna mig nu i fred. Min vrede skall drabba dem och jag skall förinta dem. Men av dig skall jag göra ett stort folk” (Andra Moseboken 32:9-10).
De uttryck som används i den heliga skriften är särskilt hårda: “Min vrede skall drabba dem och jag skall förinta dem”. I Femte Moseboken kapitel 9 läser vi ännu hårdare ord: ”Lämna mig nu, så skall jag förgöra dem och utplåna deras namn från jorden. Men av dig ska jag göra ett mäktigare och större folk än detta” (Femte Moseboken 9:14).
Gud kunde ha använt ett enda ord för allt han ämnade skulle ske eftersom allt böjer sig och ingenting kan stå emot hans befallningar vare sig i himlen eller på jorden. Men han säger: Lämna mig nu, så skall jag förgöra. Språket är tydligt antropomorfiskt.


Sankt Gregorius den store säger: ”Då Gud sade lämna mig nu vad gjorde så då Gud annat än att ge Moses ett tillfälle att be?” (Moralia 9:2).
Moses talade därefter till folket: ”Ty jag darrade inför Herrens glödgande vrede, som rasade mot er och hotade att utplåna er. Men Herren lyssnade till mig också denna gång” (Femte Moseboken 9:19).
Moses bönföll Herren (Andra Moseboken 32:11). Bokstavligt talat: han försökte “blidka Herren”  och erinrar Gud om alla handlingar av kärlek som han utfört för sitt folk.
Till Gud som sade ”min vrede skall drabba alla dem…” svarar Moses: ”Stilla din glödgande vrede och avstå från det onda du har i sinnet mot ditt folk” (Andra Moseboken 32:12).
Slutligen sägs det att ”Då avstod Herren från det onda som han hade hotat att göra mot sitt folk” (Andra Moseboken 32:14).
Gud stillade sig inför Moses böner. I realiteten är det enda som kan hindra Guds hand och på något vis “betvinga Gud” (om man nu kan säga så!) bön. Vår Fru i La Salettes ord, visar på makten i Marias böner och hennes roll som medlare, dessa har även nämnts tidigare när vi behandlat dominikanordens ursprung. 

3. Benämningen medförlossaren är den som är korrekt som för Vår Fru av Amsterdam.

1). En korrekt tolkning menar att Vår Fru själv blev återlöst via Kristus. Sannerligen skedde Vår Frus återlösning på ett särskilt vis, eftersom den skedde, i förväntan på Kristus lidande och med anledning av hans förtjänster, så bevarades Vår Fru från arvssynden och fylldes med nåd. Dessutom, så kallades hon av Gud till att vara den nya Eva, inte endast för att dela med sig av de rika frukterna från av sin återlösning utan för att samverka med honom för att mänskligheten skulle få sina synder lösta: Med anledning av detta är hon för oss nådens moder (Lumen Gentium 61).

2). Konciliet säger: “Förlöst på ett framstående vis men tanke på sin sons förtjänster och förenad med honom i ett nära och oupplösligt band, tilldelas hon det högsta ämbetet och värdigheten som Guds moder” (Lumen Gentium 53). Dessutom så sägs det: Maria var inte blott och enbart ett passivt instrument i Guds Hand………….hon samverkade till människornas frälsning med anledning av sin fria vilja, tro och lydnad” (Lumen Gentium 56).
.
3). Marias unika deltagande i återlösningens frälsningsverk skall ihågkommas “på sådant vis att inget dras ifrån eller läggs värdigheten och kraften hos Kristus, den ende frälsaren” (Lumen Gentium 62).
Kyrkan är medveten om att den enda medlaren mellan Gud och människorna är Jesus. Och den är sannerligen väl  medveten om att “ varje friskt tecken på den välsignade Jungfruns medverkan….har sitt ursprung i Kristus överflöd av goda gärningar, har sin grund i hans förmedling, är beroende av den och utnyttjar dess effektivitet ” (Lumen Gentium 62).
4). Oavsett, “ Frälsarens återlösning  hindrar inte, utan väcker hos skapelsen varelser en medverkan i olika grad  där de deltar som en kraft” och såldes “sprids Guds allomfattande unika storhet på ett mystiskt vis bland skapelsens varelser” (Lumen Gentium 64). 

5). Johannes Paulus den II:e säger: “Genom att förkunna att Kristus är den ende förmedlaren (Första Timotheosbrevet 2:5-6) mellan Gud och människor, så utesluter Sankt Paulus i sitt brev till Timotheos någon likvärdig förmedlare, men inte en underordnad förmedlare.
De facto, innan författaren betonar den enda och exklusiva förmedling som utgår från Kristus, så uppmanar han till att “bön och åkallan, till förbön och tacksägelse för alla människor…..” (Första Timotheosbrevet 2:1).
Är inte böner en form av medling? Sannerligen, enligt Sankt Paulus, så är Kristus förmedling avsedd att främja annan avhängig ministeriell (prästerlig) medling. Genom att påtala Kristus unika särställning, så tenderar apostlarna att utesluta någon som helst form av autonom eller parallellt samstämmig förmedling, ingen annan form kan jämföras med Frälsarens verk”( Johannes Paulus 2.10.1997).
6). Det skulle kunna sägas att genom Marias underordnade, aktiva och unika bidrag till Kristus återlösning (sonande av människans skuld) så förtjänar hon att vara vår moder och ett kärl för nåd.


Jag önskar dig allt gott, jag kommer ihåg dig inför Herren och välsignar dig. 

Fader Angelo

Questo articolo è disponibile anche in: Italienska Engelska Franska Portugisiska, Portugal