Fråga

Käre Fader Angelo,

Under förberedelsen för att iklädas Ignatius andliga dräkt i den fjärde veckan av Ignatianska andliga övningar, så har en fråga inom mig vuxit fram utifrån prästens betraktelser kring olika övningar, som jag vill ställa dig……

Jesuitpatern ställde ofta lidandets offer i kontrast mot att acceptera lidandet…..

Kan du vara så vänlig och hjälpa mig att få klarhet kring detta?

Varma hälsningar i Kristus och i bön

Prästens svar

Käre son,

1. Jag tror att Jesuitpatern diskuterade distinktionen mellan aktiv och passiv rening.   

Aktiv rening uppstår ur de handlingar vi bestämmer oss för att genomföra. Passiv rening är de som har sitt ursprung i Gud.

2. Aktiv handling tar sig uttryck i små offerhandlingar, ritualer och botgörande handlingar som vi villigt tar del av.  Dock finns det en inbyggd, fördold, risk att sådana handlingar kan att leda till en känsla av förnöjdhet, och av stolthet.

De passiva är mer effektiva då all stolthet omedelbart omintetgörs av Herren. 

3. Med det sagt, så kan man tro att man bör behandla aktiva handlingar försiktigt och med misstänksamhet och att de kanske även bör  undvikas eftersom de innebär dolda risker.

Men detta är att bedra sig. 

Eftersom det är precis genom dessa, vilka har sitt ursprung i begäret hos en kristen att samverka med Kristus i världens försoning, som man kan få styrka och kraft att att ta emot de passiva. 

4. Det är med anledning av detta som Thomas a Kempis, som författade Om Kristi efterföljelse sade: ama nesciri et pro nihilo computari (“Älska som okända och för intet bli dömd”).

Vi måste vara aktsamma på den första delen, genom att undvika frestelsen att ta emot omvärldens lovprisning. 

I den andra delen, så måste vi acceptera att andra – nästan som om de var sända av Gud – “rättar oss”. 

5. Däremot, är det inte en fråga om att lyda blint eftersom, som vi hörde i andra läsningen nu i söndagens mässa (den 22:a under året) så skall vi ska “frambära er själva som ett levande och heligt offer som behagar Gud. Det skall vara er andliga gudstjänst”(Romarbrevet 12:1).

Vi måste göra detta offer i djup gemenskap och symbios med Kristus, han som frivilligt utgav sig själv till sitt lidande, “han tog ett bröd, tackade Gud, bröt det och gav åt dem och sade: “Detta är min kropp som blir offrad för er” (Lukasevangeliet 22:19).

6. Vi skall på samma sätt frivilligt bära de kors som vi möter på vår vår vandring och vi säger, som vördnadsvärde Girolamo Savonarola när de berättade för honom att de kommit för att arrestera honom, ta honom för att döma honom till döden:”Jag tackar dig Herren Gud för att du kallat mig till att likna dig på detta vis”.  

Och liksom Kristus som bröt brödet för att ge det till oss, så att, efter att ha burit våra kors, istället för att frånsäga oss dem, så bär vi dem som ett offer till Gud och till världen. 

Och vi säger: “Detta är min kropp som blir offrad för er”, “Detta är mitt blod som blir utgjutet för er till syndernas förlåtelse”.

7. Jesuitpatern påtalade på så vis tydligt att det är viktigt att komma ihåg att Guds verk är viktigare än vårt eget livsverk.

Men det är då viktigt att acceptera Guds verk som ett offer. Annars sker det förgäves.  

8. Jag önskar dig allt väl, vid denna i ditt liv så viktiga tidpunkt, vid starten på en ny vandring där Herren kallar dig till prästerskapet och att bli apostel i Sankt Dominikus fotsteg. 

Nu då du träder in i vår orden, så är jag glad att kunna välkomna en ny broder, och jag prisar Herren för hans trofasthet för att att uppfyller sitt löfte: “Var och en som för mitt namns skull har lämnat hus eller bröder eller systrar eller far eller mor eller barn eller åkrar skall få hundrafalt igen och ärva evigt liv” (Matteusevangeliet 19:29).

Jag kommer att komma ihåg dig inför Herren och jag välsignar dig.  

Fader Angelo

Questo articolo è disponibile anche in: Italienska Engelska Spanska Portugisiska, Portugal