Questo articolo è disponibile anche in: Italienska Engelska Spanska Franska Tyska Portugisiska, Portugal Rumänska Ryska Svenska Förenklad kinesiska

(från: “Helige Dominikus mirakel” av Heliga Cecilia, in Lippini, St. Dominikus ur samtida persepktiv, ESD, Bologna 1982, s.203-206)

En kväll när den Helige Dominikus, efter att ha vakat under bön i kyrkan fram till midnatt trädde in i dormitoriet, sedan han avslutat de sysslor som återstod för dagen återvände han till att be i dormitoriet. Under det att han bad, såg han framför sig hur tre vackra kvinnor kom emot honom, av vilka den i mitten framstod som en ädel dam den mest värdiga och vackraste av de tre; den första av de två andra bar en klart skinande vacker bägare, den andra en aspergil, vigvattenkvast, som hon räckte till damen i mitten, med vilken damen i mitten bestänkte bröderna med vatten samtidigt som de tecknades med korsets tecken.

Således, skred hon runt sovsalen, och korstecknade bröderna med vatten. Helige Dominikus följde scenen med stor uppmärksamhet. När han så reste sig från sin bön, gick han för att möta ädla damen vid den lampa som hängde mitt i dormitoriet, och sjönk ned på knä, trots att han redan förstått vem hon var så bad han henne att avslöja detta för honom.

Vid den här tiden i Rom så hade man ännu ej börjat sjunga den vackra och fromma antifonen som inleder med Salve Regina, i bröderna och systrarnas konvent, utan den användes endast vid bön under knäfall. Damen besvarade den Helige Dominikus på följande vis. “Jag är den du tillber var kväll. Och när du säger Eia ergo, advocata nostra, så lägger jag mig på knä framför min son och ber om denna Ordens bevarande.” Helige Dominikus undrade då vilka de två damerna var som åtföljde henne. Den Heliga Jungfrun svarade honom på så vis: “En är Cecilia och en är Katarina.” Efter att ha sagt detta försvann hon efter det att hon gått ett varv till och korstecknat bröderna med vatten.

Helige Dominikus återvände därefter till bön på samma plats och när han var försjunken i andlig bön inför Gud såg han Herren och den Välsignade Jungfrun, sittandes till höger, och som det syntes honom klädd i en safirblå mantel. När han då såg sig om, såg han framför Gud representanter för alla de olika religiösa Ordnarna, men han såg ingen från hans egen; på grund av detta började han gråta bittert och, då han stod långt bort, vågade han inte närma sig Herren och hans Moder.

Det var Maria som med en handrörelse manade honom att komma fram och närma sig henne; men han vågade inte röra sig innan Herren också kallade på honom. Han kom då fram och gråtande föll han på knä framför dem. Herren bad honom att resa sig, och då han stod upp, frågade honom varför han grät. “Jag gråter på detta vis – svarade han – för att jag ser representanter för alla Ordnar, men jag ser inte någon från min.”

Herren frågade då, “Vill du se din Orden?” Darrande svarade han, “Ja, min Herre.” Herren vände sig då om mot Helige Dominikus, medan han lade då en hand på den Heliga Jungfruns skuldra och sade, “Jag har anförtrott din Orden till min Moder.” Sedan tillade han, “Men vill du verkligen se den?” Den välsignade fadern svarade, “Ja, O Herre.” Den Heliga Jungfrun öppnade då den mantel som hon tycktes bära och spred ut den framför Helige Dominikus, för vilken den tycktes vara så stor att den täckte hela himlasfären och under den såg han många av sina bröder. Knäböjande, tackade så Helige Dominikus Gud och Heliga Guds Moder Maria. Efter det försvann uppenbarelsen.

När han kom till sans, så sprang han genast för att ringa i klockan till morgonsamling, han kallade så bröderna till kapitel huset och höll en lång och vacker predikan, och förmanade dem att hängivet älska den Heliga Jungfrun Maria. Han berättade då för dem om sin vision liksom andra ting. Helige Dominikus återberättade även sin vision för syster Cecilia och de andra systrarna från St Sisto, men som om det hade hänt någon annan. Men de bröder som var närvarande, som redan hade hört berättelsen, berättade för systrarna att det var han själv som haft visionen.